Hejsan!!

Här kommer lite ris och ros till verksamheten Estia som vi jobbar på...

Till en början var vi båda fascinerade av hur omtänksamma deltagarna är mot varann och hur dem sammarbetar så personalen kom lite i skymundan.

Vi har valt att fokusera på dem som inte är anställda som personal utan på deltagarna när vi kom.

Nu efter 3 veckor är båda jag och Carro väldigt besvikna på hur vi blir bemötta och även hur dåligt insatt vår handledare är i vår plats och våra uppgifter som vi har.

Tommy är en super generös, trevlig och omtänksam men inte bra på att hjälpa oss med det som vi är här för! Vår uppgift är som ni alla klasskamrater vet att vi skall observera en deltagare och även göra en aktivitet.

Vi har valt varsin verksamhet och även varsin person med olika funktionsnedsättningar.

När vi nu börjar lära känna dessa personer och kommer med frågor är det ingen av lärarna som möter upp oss. Vi är förvånade över hur lite dem vet!! Tommy ser vi inte så mycket mer än när vi kommer och när vi går. Han tittar in som en uggla någon gång under dagen men mer än så är det inte. Vi tror det handlar om att han har väldigt mycket omkring sig, vilket gör det svårt för oss att ”besvära” honom. Han berättar gärna om Aten och allt vi skall se när vi är här, men vad det gäller att vara insatt i verksamheten (som vi vet att han är, han brinner för dessa personer) men är inte tydlig till oss när vi har frågor.

Nu till fakta!!!

Vi försöker båda två anstränga oss för att få kontakt med de ”lärare” som vi har i verkstäderna och det fungerar knappt! Båda kan engelska så vi tycker ju att dem skulle kunna anstränga sig lite för att förklara vad deltagarna pratar om och vad som händer under dagen. Nu tänker ni att det är vårt ansvar att ta reda på det och det gör vi också. Inte så lätt att fråga flera gånger om dagen om man inte känner sig väl bemött utan man blir ett besvär.

Rökningen som vi alla vet i Sverige är ju totalt förbjuden i närheten av deltagarna. På min arbetsplats får man inte ens lov att röka ens under rasten pga. att de personer vi jobbar med inte skall behöva stå ut med den lukten och många kan ju inte säga ifrån. Här röker dem precis utanför dörren så röken kommer in i verkstaden vilket är mycket ofräscht!

Vid ett par tillfällen har läraren i Carros grupp gått in med ciggen i verkstaden! Och på rasten röker de även inne i samlingsrummet. Detta gör att vi inte ens sitter där för det stinker verkligen. Vi känner självklart att både bemötandet och rökningen inte är ok!

Läraren i Carros grupp har inte koll på deltagarna. När hon frågar vart de som inte är där är någonstans så säger han vet inte eller frågar deltagarna. Hon fråga om de inte ringer och säger om de inte kommer, men han svarade att de gör det ibland och ibland inte.
Han går iväg från gruppen med jämna mellanrum och idag var det ”bråk” i gruppen när han var borta och när han kom berättade deltagarna vad som hade hänt och vissa grät, han sa några ord på grekiska och Carro frågade vad det handlade om och han tog sina cigaretter och gick igen. Så Carro fick sitta med gänget varav två grät och en var lite arg och läraren kom inte tillbaka innan det var dags för lunch.
Det är svårt när man kommer som praktikant och inte kan språket och inte får någon förklaring vad som händer.
Frågade honom efter lunchen vad som egentligen hände och då svara han; jag vet inte, det är bara så ibland.

Vi har även sett att många av deltagarna är understimulerade, de har bra förmågor och energi som de inte får utlopp för. Så vi båda passar på att göra vad vi kan för att de skall få stimulering på ett mentalt plan. T ex ser till att alla får en plats att göra aktiviteter och inte endast de som tar för sig på egen hand.

En sammanfattning av detta är att vi i Sverige har kommit långt på många plan och vi är båda glada över att vi gör vad vi kan när vi får praktikanter till våra arbetsplatser och även att vi blivit så väl mottagna på vår tidigare LIA.

Språket är givetvis ett problem. Hemma jobbar vi och läser om människor med grav kognitiv funktionsnedsättning och vi har lärt oss om alternativ kommunikation vilket vi skulle vilja tillämpa. Men denna målgrupp pratar på minst lika mycket som oss till och med mer men vi förstår ju bara enstaka ord, så vi försöker med kroppsspråk vilket har fungerat ok.

Alla är fysiskt fungerande så de behöver inga hjälpmedel.

Vi är idag på en LIA med personer som klarar av vardagen, jobba och de mesta med endast lite stöttning. De jobbar på och gör allt noggrant.

Japp detta var dagens ris : att röka inne och att de inte ser individen utan allt görs för hela gruppen (vilket är bra på ett vis men ändå inte) ja ni förstår säkert!  Och ris till bemötandet.

Men trots detta trivs vi kanon och vi har redan separations känslor för deltagarna som kommit oss varmt om hjärtat!

Till helgen blir det till att besöka ytterligare en ny ö :) Upplevelserna kan aldrig bli för mycket är mitt och Carros nya motto ;)

Ha en toppen dag nu så bloggar vi vidare imorgon.

Puss och Kram från Carro och Jessica

järngänget